Kurama

På helgerna är det som allra mest folk i Kyoto och jag får rådet av Keiko som jag bor hos i tre dagar att ta mig ut på landsbygden. Jag har stämt träff med en japansk illustratör på kvällen, så jag går upp och tar ett tidigt morgontåg till Mt Kurama. Det lilla tåget med en lokförare i varje ände tar mig till en liten, liten by som har en milslång vandringsled uppför berget. Jag börjar promenera uppför alla trapporna och slås återigen av tystnaden och lugnet i skogen. Här och var finns små tempelplatser och ett och annat tehus. Andligheten och naturen är på något sätt ett med varandra här och jag känner stor respekt för de enstaka japaner jag möter på vägen som hälsar tyst och stannar för att be. Iakttar dom och undrar vad ritualerna gör med dom. Om den här livsstilen bidrar till en harmoni som jag kan känna en glimt av här för en dag.

Nere i byn finns ett onsen. Helt ensam glider jag ner i det varma vattnet omgiven av naturen och tänker att jag är väldigt lyckligt lottad som får vara här. Inser att just det här ögonblicket inte kommer att komma tillbaka och närvaron i det som är ”nu” har sällan varit så stark.

En japansk kvinna kliver så småningom ner i vattnet och påbörjar sin badritual. Jag går upp, känner mig ren både till kropp och själ. Sätter mig på det lilla tåget tillbaka till Kyoto och ser fram emot kvällens middag …