Det är ännu en tidig morgon och jag tar mig till Arashiyama i västra Kyoto. Vid den här tiden är det nästan tomt på bussen och jag äter min medhavda frukost på vägen. Har tänkt att komma till den mäktiga bambuskogen innan den fylls med hundratals turister under förmiddagen. Och jag lyckas. Möter en entusiast till med kamera, en äldre man som sopar gatorna innan alla andra människor kommer och ett par japaner som är ute på sin morgonpromenad. Annars är det folktomt. Och magiskt. Solen försöker tränga sig igenom de täta bladverken. De starka, lätta och böjliga stammarna vajar fram och tillbaka och det susar när det rör sig. Förutom det är det tyst. Det är en mäktig upplevelse. Jag går genom skogen och tillbaka … och igenom en gång till. Jag möter en äldre man utan framtänder som frågar: ”Where are you from?” ”Sweden” svarar jag. ”Oh, thank you very much” säger han, går vidare och jag undrar … ”tack” … För vadå? För att jag är här …? Det är jag som ska tacka, tänker jag. Vet inte vem? Skogen, träden eller mig själv för att jag tagit mig hit så här tidigt …? Det spelar ingen roll. Jag är här. O det är det som spelar roll.