Jag har varit hemifrån i snart en månad och upptäcker att jag nästan glömmer bort vilken veckodag det är. Jag känner mig hemma. Trivs i lugnet, vänligheten och allt det vackra runtomkring. Känslan av tidlöshet är behaglig och blir nästan ännu större i de välbevarade gamla bergsbyarna mellan Tokyo och Kyoto. För andra gången kommer jag till Kisodalen och Magome och Tsumago. Platsen där tiden tycks ha stått stilla. Där de låga byggnaderna av cederträ och cypress åldrats naturligt. Där fasaderna är en njutning i arkitektur och där träd och växter bildar egna små konstverk. Det är en dröm att gå omkring här. Att se hur linjer och ytor är så genomtänkt vackra. Att det slitna skapar harmoni och det operfekta blir alldeles perfekt. Här bildar byggnaderna och naturen en egen, gemensam dov färgskala. Det är vilsamt, harmoniskt och vansinnigt vackert.

Försöker etsa fast bilderna på näthinnan av skiftande bruna, grå och gröna toner. Av leende människor indigoblått och rykande eldstäder med stora gjutjärnskannor hängande på krok. Känner på nya smaker och dofter, dricker grönt te och sake. Somnar till ljudet av cikador och forsande vatten och vill att tiden ska fortsätta att stå stilla ett tag till.