Sakura

Sakura. Körsbärsblomning. Eller ”det rosa fluffet” som vi har kallat det. Det ligger som en mjuk sockervadd över hela staden och skapar en rosa kuliss till det pågående livet. Kanske bidrar det till att det delvis känns som att man går omkring i en saga. En låtsasvärld där ingenting kan hända. Där man bugar och ler och umgås med varandra under de rosa träden. Man tar av sig sina skor, sätter sig på stora bastmattor och dukar upp sin picknick. När kvällen kommer förvandlas parken till fest och man hör ett lågmält sorl från folksamlingarna under de vajande rislamporna. En och annan berusad människa tas om hand av polisen, men annars är det lugnt. Och vänligt. Det märks att japanerna älskar sin körsbärsblomning. Man fotograferar och beundrar. Verkar inte få nog. Och inte jag heller. Men snart är det över. Tre korta veckor varar det. Sen faller de små löven som ett regn till marken. Den kortlivade körsbärsblomningen ses som en symbol för och påminnelse om det korta och vackra men förgängliga livet. Den har dyrkats sen urminnes tider, är Japans nationalblomma och man förstår varför.

När partyt i parken har tystnat samlar man ihop sina rester och tar med sig det hem. Det finns nämligen nästan inga papperskorgar. Men trots det är det skinande rent på morgonen därpå när man åter möts och allting börjar om igen …